tisdag, september 30, 2014

Att gå i terapi

När jag var sex år satte jag en leksaksbit i halsen och kunde inte andas.
Jag minns att jag sprang ut till min mamma i köket och försökte skrika men att jag inte fick fram något mer än ett väsande.
Sedan kom paniken. Att faktiskt inte få luft.
Mamma vände mig upp och ner och lyckades få ut den där lilla platsleksaken.
Tack och lov.
Men sedan kunde jag inte äta normalt på flera veckor. Jag var så evinnerligt rädd för att sätta i halsen.

I samma veva dog en av mina kompisars mormor och döden kom plötsligt så väldigt, väldigt nära.
Jag blev rädd för den.
Rädd för att den skulle ta mig eller någon annan i min närhet.

Mina föräldrar kämpade med att få mitt lugn tillbaka, men de lyckades inte.
Så någon gång i sexårsåldern träffade jag för första gången en psykolog.
Redan där väcktes min nyfikenhet av att få vara sådär nära en annan människas tankar och känslor. För även om jag då tyckte att det var konstigt att jag skulle sitta i en sandlåda och leka med platsgubbar (jag minns att jag lekte att alla dog) så var det spännande att den där tanten kunde förstå mig så bra, och samtidigt säga att allt var okej.

Kanske var det då jag bestämde mig för att jobba med människors tankar och känslor, jag vet inte, men fascinationen levde kvar. Lever kvar.
I tonåren hade jag mycket stöd av gymnasiekuratorn och i vuxen ålder har jag träffat både psykologer, samtalsterapeuter och coacher. För att jag behövt prata av mig. Läka sår. Hitta nya vägar. Bara höra  att allt är okej. You name it.

Det är en självklarhet för mig att läka själen. Precis på samma sätt som jag läker ett brutet ben eller en infekterad hals.
Att kropp, själ och ande hänger samman är en lika stark självklarhet så därför är det ingen slump att jag yogar och att jag är utbildad samtalsterapeut och coach inom psykosyntes (som just har det sambandet mellan kropp, själ och ande och som också jobbar mer med människans möjligheter än hennes begränsningar).

Till våren kommer jag att satsa ännu mer på min terapiverksamhet. Jag längtar efter det.  Längtar efter att följa människor på deras väg. Längtar efter att få vara den som faktiskt säger att allt är okej och finnas där som en trygg hand längs vägen.

Behöver du min hand – låt mig veta, jag tar den gärna.
 

fredag, september 19, 2014

Att tänka på att säga upp sig - och att faktiskt också göra det

Det har varit en process som pågått i ganska många år.
Jag tror att jag har behövt det.
Det är oftast så jag fungerar i beslut, att jag egentligen vet vad jag vill, men att det verkligen behöver få landa i mig, bli självklart, innan jag tar steget.

Förra fredagen tog jag steget som jag drömt om länge.
Steget att säga upp mig från min fasta anställning (som jag haft i över tolv år) och handlöst (ja, nästan i alla fall) kasta mig ut i livet som egen företagare.

Och det blev ett självklart beslut. Oavsett vad som händer så vet jag att jag gjort mitt på det stora kontoret. Jag är inte ett dugg missnöjd med att ha jobbat där i tolv år, jag gillar företaget och mina kollegor, men mitt hjärta finns någon helt annanstans.

Och nu går jag dit hjärtat leder mig.
Mot yogan. Mot samtalsterapin och coachningen. Men också mot mer tid med familjen och mina vänner. Mer flexibilitet och spontanitet. Mer frihet.

Jag jobbar fram till strax innan lucia. Därefter fokuserar jag på mina populära julyogaklasser och sedan tänker jag ett välförtjänt jullov innan jag kickar igång 2015.
Och hur 2015 ser ut har jag inte en aning om. Men vem har det, egentligen?
Det dras i mig från lite olika håll och kanter. Vi får se vem som drar mest och var jag helst vill vara. Men tanken är att jag ska dela min tid mellan klienter och yogaklasser. Och kanske också jobba med att skriva, på ett eller annat sätt. För nu längtar jag efter att kombinera mina tre utbildningar som yogalärare, terapeut och journalist.

Tänk att jag gjorde det!
Tänk att jag faktiskt bad min chef om ett möte och sade upp mig.
Jag kan nästan inte fatta det själv.

Det är nu det riktiga och fantastiskt roliga jobbet börjar. Och jag är helt övertygad om att jag kommer bli den allra bästa VD:n och personalchefen för mitt företag!


onsdag, juni 04, 2014

Att sätta gränser

Jag sätter gränser. Varje dag.
Mot andra. För mig själv.
Det kommer av sig själv.
Det är det enda sättet för mig att leva. Att säga nej till något betyder att säga ja till något annat.
Att säga nej är aldrig någonsin mitt sätt att vara elak mot någon. Därför är det så tråkigt när det uppfattas så.
Jag vet att många har svårt att säga nej. Av rädsla för en massa olika saker - att inte bli omtyckt, att uppfattas som krånglig, att inte få vara med. Och så vidare. Och så vidare.
Den rädslan verkar också göra att många har svårt att ta ett nej, att acceptera det och se det som ett sätt för den andra att måna om sig själv.

Igår sa jag nej till en person i min närhet. Hon bad om hjälp och jag sa att jag inte kunde hjälpa henne precis på sekunden men att jag kunde göra det lite senare. För mig var det en gränssättning, jag satt med en annan grej som jag ville få klart först, men sedan fanns tiden att hjälpa. Personen i min närhet uppfattade det som att jag sa nej, för alltid, och att jag dessutom gjorde det på ett taskigt sätt, just för att jag inte kunde hjälpa till på momangen.

Nu säger det här mer om den personen än om mig, men jag upphör aldrig att förvånas över relationer, hur vi kanske båda vill samma sak och så blir det så fel för att vi har olika utgångslägen och för att ett nej betyder nej på olika sätt.

Men jag är aldrig taskig när jag säger nej. Aldrig, aldrig, aldrig. Jag är sällan taskig. Varför skulle jag vara det?

Hur ser du på det här med att säga nej. Kan du? Gör du? Vågar du? Både att säga och ta ett nej


Medition på kärleksfull gränssättning

måndag, maj 26, 2014

Må kärleken och alla likas värde få råda

Idag yogar jag för kärlek.

Må fler människor få mer kärlek så att de förstår alla människors lika värde och aldrig någonsin mer röstar på de partier som nu är på otäck framfart i Sverige och resten av Europa.
 
Lika eller olika - vad fan spelar det för roll - jorden tillhör oss alla, ingen mer, ingen mindre
 

fredag, maj 23, 2014

Längtan efter vilan

Tänker att jag borde skriva om sommaren.
Om att hela Ålstensgatan doftade av nytuslagna syrener igår.
Att jag låg där på sommarängen och liksom bara njöt av att grunda mig själv ner i marken, gräset, jorden.
Att det är precis det jag längtar efter – att grunda och jorda och bara vara.
Ibland funderar jag på hur länge jag skulle kunna göra det utan att tröttna.

Det har varit en intensiv vinter och vår. Jag har jobbat väldigt mycket. Sjuttiofem procent på det stora kontoret och sedan alla yogaklasser. 120 klasser har jag haft hittills, vilket ger nästan sex klasser i veckan i genomsnitt. Det är såklart alldeles för mycket. Och än är det inte slut.
Men till hösten….. till hösten längtar jag efter mer tid för egen yoga. Mer tid att umgås med barnen. Mer tid att läsa och bara vara hemma och pyssla.
Så jag har sagt upp några klasser, ändrat om i schemat och frigjort mer tid till just det jag vill och måste göra.

Jag vill egentligen säga upp mig på det stora kontoret och göra något helt annat en stund, till kanske femtio procent, men än så länge är det bara på planeringsstadie och tills vidare stannar jag kvar och minskar på yogan en stund. Yogan finns kvar. Och jag börjar närma mig hur jag vill jobba och ha yogan i mitt liv. Och det stora kontoret-jobbet ger mig en riktigt schysst inkomst. En inkomst som jag tror är svår att få på annat håll, i alla fall med den tjänsten och det ansvaret jag har.

Men vilan. Åh, den behöver jag.
Att liksom bara ligga där, som gjorde jag igår, med gräs mellan tårna och fågelkvitter i öronen. Med Mälaren som skvalpar i bakgrunden och solen som verkligen värmer (och ger de där vinterbleka benen lite färg).
Jag älskar vilan.

torsdag, maj 22, 2014

Vissa klienter är mer pirriga än andra

Och då menar jag inte de. Utan jag. 
Min egen pirrighet.
Jag har träffat och jobbat med klienter sedan Siri låg i min mage. Det är sex år. 
Alla möten är lika viktiga. Ingen klient är mer eller mindre viktig än den andre. Jag brukar vara lite pirrig när jag ska träffa en klient för första gången, det hör liksom till, jag skärper mig och vill att klienten ska känna sig trygg. 
De allra flesta kommer tillbaka några gånger. Vissa slutar och andra hänger kvar. Min allra första träningsklient, under utbildningen på Huma Nova kommer fortfarande till mig en gång i månaden. Det är stort och magiskt. 
Klienterna kommer också för olika saker, även om det nästan alltid mynnar ut i samma sak i slutändan. Någon vill gå i terapi, en annan i coachning och den tredje vill lära sig mer om andning eller komma för privata yogaklasser.

Och idag ska jag träffa en ny klient. En klient som kommer för andningscoachning. Hen är ganska känd inom sitt område. Jag har sett upp lite till hen. Vi fick kontakt för några veckor sedan, ett gemensamt intresse uppstod, med andningen som grund, och ja- snart är hen här 

Och jag är pirrig och tänker i banor som "men jösses, vad ska lilla jag kunna bidra med här" kombinerat med "ok, nu jäklar, det här blir bra, jag är ju andningsnörden som v e r k l i g e n kan hjälpa till och stötta här" 

Ja, wish me luck helt enkelt. Och klienten också.