onsdag, juni 04, 2014

Att sätta gränser

Jag sätter gränser. Varje dag.
Mot andra. För mig själv.
Det kommer av sig själv.
Det är det enda sättet för mig att leva. Att säga nej till något betyder att säga ja till något annat.
Att säga nej är aldrig någonsin mitt sätt att vara elak mot någon. Därför är det så tråkigt när det uppfattas så.
Jag vet att många har svårt att säga nej. Av rädsla för en massa olika saker - att inte bli omtyckt, att uppfattas som krånglig, att inte få vara med. Och så vidare. Och så vidare.
Den rädslan verkar också göra att många har svårt att ta ett nej, att acceptera det och se det som ett sätt för den andra att måna om sig själv.

Igår sa jag nej till en person i min närhet. Hon bad om hjälp och jag sa att jag inte kunde hjälpa henne precis på sekunden men att jag kunde göra det lite senare. För mig var det en gränssättning, jag satt med en annan grej som jag ville få klart först, men sedan fanns tiden att hjälpa. Personen i min närhet uppfattade det som att jag sa nej, för alltid, och att jag dessutom gjorde det på ett taskigt sätt, just för att jag inte kunde hjälpa till på momangen.

Nu säger det här mer om den personen än om mig, men jag upphör aldrig att förvånas över relationer, hur vi kanske båda vill samma sak och så blir det så fel för att vi har olika utgångslägen och för att ett nej betyder nej på olika sätt.

Men jag är aldrig taskig när jag säger nej. Aldrig, aldrig, aldrig. Jag är sällan taskig. Varför skulle jag vara det?

Hur ser du på det här med att säga nej. Kan du? Gör du? Vågar du? Både att säga och ta ett nej


Medition på kärleksfull gränssättning

måndag, maj 26, 2014

Må kärleken och alla likas värde få råda

Idag yogar jag för kärlek.

Må fler människor få mer kärlek så att de förstår alla människors lika värde och aldrig någonsin mer röstar på de partier som nu är på otäck framfart i Sverige och resten av Europa.
 
Lika eller olika - vad fan spelar det för roll - jorden tillhör oss alla, ingen mer, ingen mindre
 

fredag, maj 23, 2014

Längtan efter vilan

Tänker att jag borde skriva om sommaren.
Om att hela Ålstensgatan doftade av nytuslagna syrener igår.
Att jag låg där på sommarängen och liksom bara njöt av att grunda mig själv ner i marken, gräset, jorden.
Att det är precis det jag längtar efter – att grunda och jorda och bara vara.
Ibland funderar jag på hur länge jag skulle kunna göra det utan att tröttna.

Det har varit en intensiv vinter och vår. Jag har jobbat väldigt mycket. Sjuttiofem procent på det stora kontoret och sedan alla yogaklasser. 120 klasser har jag haft hittills, vilket ger nästan sex klasser i veckan i genomsnitt. Det är såklart alldeles för mycket. Och än är det inte slut.
Men till hösten….. till hösten längtar jag efter mer tid för egen yoga. Mer tid att umgås med barnen. Mer tid att läsa och bara vara hemma och pyssla.
Så jag har sagt upp några klasser, ändrat om i schemat och frigjort mer tid till just det jag vill och måste göra.

Jag vill egentligen säga upp mig på det stora kontoret och göra något helt annat en stund, till kanske femtio procent, men än så länge är det bara på planeringsstadie och tills vidare stannar jag kvar och minskar på yogan en stund. Yogan finns kvar. Och jag börjar närma mig hur jag vill jobba och ha yogan i mitt liv. Och det stora kontoret-jobbet ger mig en riktigt schysst inkomst. En inkomst som jag tror är svår att få på annat håll, i alla fall med den tjänsten och det ansvaret jag har.

Men vilan. Åh, den behöver jag.
Att liksom bara ligga där, som gjorde jag igår, med gräs mellan tårna och fågelkvitter i öronen. Med Mälaren som skvalpar i bakgrunden och solen som verkligen värmer (och ger de där vinterbleka benen lite färg).
Jag älskar vilan.

torsdag, maj 22, 2014

Vissa klienter är mer pirriga än andra

Och då menar jag inte de. Utan jag. 
Min egen pirrighet.
Jag har träffat och jobbat med klienter sedan Siri låg i min mage. Det är sex år. 
Alla möten är lika viktiga. Ingen klient är mer eller mindre viktig än den andre. Jag brukar vara lite pirrig när jag ska träffa en klient för första gången, det hör liksom till, jag skärper mig och vill att klienten ska känna sig trygg. 
De allra flesta kommer tillbaka några gånger. Vissa slutar och andra hänger kvar. Min allra första träningsklient, under utbildningen på Huma Nova kommer fortfarande till mig en gång i månaden. Det är stort och magiskt. 
Klienterna kommer också för olika saker, även om det nästan alltid mynnar ut i samma sak i slutändan. Någon vill gå i terapi, en annan i coachning och den tredje vill lära sig mer om andning eller komma för privata yogaklasser.

Och idag ska jag träffa en ny klient. En klient som kommer för andningscoachning. Hen är ganska känd inom sitt område. Jag har sett upp lite till hen. Vi fick kontakt för några veckor sedan, ett gemensamt intresse uppstod, med andningen som grund, och ja- snart är hen här 

Och jag är pirrig och tänker i banor som "men jösses, vad ska lilla jag kunna bidra med här" kombinerat med "ok, nu jäklar, det här blir bra, jag är ju andningsnörden som v e r k l i g e n kan hjälpa till och stötta här" 

Ja, wish me luck helt enkelt. Och klienten också. 

onsdag, maj 21, 2014

Att inte gilla dropin-yoga

Jag höll terminens sista nybörjarklass i ashtanga igår.
Det har varit en ganska hackig termin. Studion där jag håller den klassen fokuserar för lite på kurser och mer på klippkort vilket gör att den här känslan för att committa sig inte riktigt finns hos yogisarna. Yogan har blivit något som många av dem gör sporadiskt, när andan faller på. 
Jag säger inte att det är fel, vi gör alla våra val och lever efter de förutsättningar vi har, men för mig - som yogini och yogalärare så fungerar det inte. 
Dels vill jag följa mina elever, se dem utvecklas och också få tiden att möta dem där just de är på mattan, med alla sina begränsningar och möjligheter. Men jag vill också gå framåt i yogan. Jobba med olika teman, teknikklasser, flöden. Det är svårt när jag vill börja släppa eleverna i att göra sina egna solhälsningar när det ofta kommer in de som aldrig yogat tidigare. Då blir det som att börja om igen. Och även om eleven vet att det är en kurs (för det är det trots allt) och att de får anpassa sig efter hur långt vi kommit så blir energin i shalan och mitt fokus inre riktigt detsamma.
 
Sedan har våren innehållit dedikerade yogisar också. Absolut. De som kommit tidigt, varit måna om att få sin stund på mattan innan klassen börjar. De som verkligen varit d ä r, på mattan, närvarande och fokuserade. De som stannat kvar efteråt och frågat och bara pratat i största allmänhet. De som yogan verkligen nått. 
Det är sådana elever jag vill jobba med.
 
Jag menar inte att man ska vara "bra" på yoga eller stå i givakt och aldrig låta livet komma emellan yogaklassen. Jag menar inte heller att man inte får vackla och tappa fokus under/efter/mellan klassen. 
Jag menar bara att yoga är så mycket mer än träning. Det går inte att låta det gå månader mellan gångerna.

Så till hösten släpper jag mina dropin-klasser. Jag kastar mig handlöst ut och satsar på kurser. Bara.
Dropin-klasserna har lärt mig en massa, både som elev och som lärare. De finns kvar. Yogan finns alltid kvar. Men nu vill jag köra old shool, så som yogan lärts ut i årtusenden.

torsdag, maj 15, 2014

Att vänta på tecken

Jag har funderat, önskat och längtat. 
Jag har vägt för-och nackdelar, dryftat med vänner och väntat. På tecknet. 
Det gör jag alltid. För när jag önskat något låter jag universum ta hand om det och sedan återkomma med ett tecken. 

Och igår kom det. Plötsligt föll allting på plats och jag visste vad jag ville och vad jag skulle göra. 

Och idag har jag haft två viktiga möten. Om min höst. Om yogan. Om vad jag vill och kan och mäktar med. 
För allt utkristalliserades i min energi. Den jag saknat så länge. Våren har mest handlat om att slita. Att få ihop ekonomin och familjen och kontorsjobbet och allt flackande mellan olika yogastudios. 
Så vill jag inte ha det. 
Så ska jag inte ha det. 

För nu börjar något nytt. Ett spännande samarbete med ett nätverk som jag verkligen gillar och tror på. 
Än så länge är vi bara på planeringsstadiet men beslutet är fattat. 
Och beslutet fattades när jag övervann mina rädslor. När jag bestämde mig för att låta dem vara min drivkraft istället för en bromskloss
Nu kör vi - full fart framåt. 

Vad händer när du övervinner rädslor?