Att vara den man inte vill vara

Det finns en brant backe i skogen strax intill där jag bor. Vanligtvis springer jag nästan uppför den, med barnvagnen. Idag var den tung och seg. Men upp kom jag, och ut kom jag också, även om det också var tungt och segt. Det mesta är det nu. Men så ringer min kloka farmors ord i öronen "en halvtimmes dagljus, frukt och grönt var da, gör att du är gla". Ibland är det tur att jag har kloka människor omkring mig, även om just min farmor är död sedan många år.

Och jag är glad att jag tog den där promenaden, och till och med orkade köra några magövningar när jag kom hem. För annars känns det just nu som jag är den jag inte vill vara. Jag är den som inte orkar ens det mest naturliga. Som att ta en varm dusch. Eller gå upp på natten och ta hand om ett ledset barn. Jag vill bara ligga under mitt duntäcke och slippa göra något alls.

Tröttheten lockar fram det i mig.
Höstmörkret lockar fram det i mig.

För det är nog som en av mina bloggläsare skriver i en kommentar; "det värsta kanske inte är att man inte orkar städa och annat. Det värsta är att brist på sömn och krävande barn kan locka fram ngn man inte vill vara, och någon man inte känner igen"

Precis så är det. Och det skäms jag nästan för. Men bara nästan. För jag vet att jag inte är ensam. Det är egentligen ingen tröst men ändå en slags livboj att klamra mig fast vid.

Signe 3 år och 1 månad

Kurragömma är favoritleken. Och att leka båt och ramla i vattnet och bli räddad. Ibland får Siri vara den farliga hajen som jagar oss, då kiknar båda av skratt.

Vi för kamp mot teven och nappen och blöjorna. Teven för att hon gärna vill titta på den, länge och mycket. Nappen för att vi så sakteliga ska sluta med den, helt, och just nu bara försöker använda den vid akuta tillfällen. Det går sådär. Blöjorna för att hon gått tillbaka till dem efter sommaren då vi nästan fick henne att sluta.

Men jag tänker, som med så mycket annat, att det är så just nu och att det får vara så, det går inte att stressa fram något. Barn lever här och nu. Och det vill jag också göra.

Den där sömnen....

När Stora S var liten följde jag en blogg vars innehåll mest handlade om innehavarens sömn och icke sömn. Hon hade en bebis som inte ville/kunde/tänkte sova. Jag minns att jag ibland undrade hur någon kunde vara så upptagen av sömn.

Nu förstår jag. Med råge.

Stora S har nästan alltid sovit bra. Lilla S gör det väldigt sällan. Återigen är vi tillbaka i varannan-natts-träsket. Återigen sover jag i källaren med öronproppar för att fylla på med lite energi de nätter som är mina.

Men det räcker liksom inte. Energin fylls aldrig riktigt på. Det finns så att det räcker för familjen och skolan. Men inte till mig. Inte bara till mig. Jag orkar inte träna. Jag orkar inte träffa vänner.

Och jag orkar definitivt inte ta hand om huset. Det kräver en storstädning och har gjort så länge. Inte för att det viktigaste i livet är att städa, men nu behöver vi verkligen städa. Så är det bara. Det börjar bli riktigt äckligt här.

Men. Jag. Orkar. Inte.

Jag. Vill. Bara. Sova.

Att stilla tankarna en stund

Jag hyr ett fantastiskt rum av min yogalärare, strax intill shalan. Det är i det rummet jag håller mina terapisessioner. Jag var där tidigare ikväll och träffade en klient som jag följt de senaste ett och ett halvt åren. Bara det är en ynnest, att få vara med på en annan människas livsresa. Men rummet är också en ynnest, med sitt tjocka bruna sidendraperi, de indiska värmelyktorna och den svaga doften av len rökelse.

Efter sessionen blev jag kvar en stund i rummet. Det blir jag ofta. Jag reflekterar och skriver ner mina tankar efter varje klientmöte. Men idag stannade jag längre än så. Jag satte mig ner på golvet, lutade ryggen mot väggen och stillade mina tankar. Det blev den meditation som jag just nu behöver som mest. Att bara få vara med mig själv en stund.

Det är så jag fyller på med energi. För att orka. Och så har jag budat hem ett ljuvligt kuddfodral från Svenskt Tenn och bokat in ytterligare en sån där välbehövlig Nyköpingsdag.

Att drabbas, om och om igen

Den där tvåbarnschocken som drabbade mig vintras strax efter att Siri fötts har inte riktigt lagt sig.
Eller så är det nog snarare så att den drabbar mig om och om igen.

Och med chock menar jag att inte alltid räcka till för två barn i olika åldrar och med olika behov, att stressas av lämning och hämtning på dagis, att inte få någon paus mellan allt fixande, att sova lite eller nästan ingenting alls, att bli avbruten gång på gång både när jag gör saker eller säger saker, att vissa dagar inte hinna med mig själv alls. Och när (om) tid för mig själv finns så är jag oftast så trött att jag helst bara går och lägger mig.

Trösten är att jag nästan alltid kan påminna mig själv om att det är såhär, just nu, inte för evigt.
Jag har referensramar, jag vet att det går över, att tvåbarnslyckan är starkare där bakom allt det tuffa.

Vilken jäkla tur att den trösten finns tänkte jag tidigare i kväll när jag tog en powerwalk med Siri för att få henne att lugna ner sig efter att ha varit övertrött i mer än en timme men inte kommit till ro hemma. Hon kom inte till ro i vagnen heller. Vi gick i över en timme. Hon skrek och grät, om vartannat. Det gjorde jag också, inom mig, samtidigt som den där rösten om "just nu, inte för evigt" försökte överrösta.

Det gick sådär. Men det gick.

Livet i sirap

Det känns som sirap nu, livet. Som att nästintill orörlig försöka få dagarna att fungera. Att överleva och inte leva så mycket.
Så ser november ut nästan varje år. Jag vet att det går över, att det blir bättre och ljusare, men när det är som tyngst så drunkar jag nästan i all sirap.

Som tur är har jag mina ljuspunkter i tillvaron. Och mina läromästare. En av dem är min egen terapeut. Jag träffade henne idag, i det där nästintill kyrkoliknande rummet med valv i Gamla Stan. Och efter nittio minuter landade jag i att det är dags för fixaren i mig att gå ner på halvtid.

Jag har en sådan del i mig, en riktig stålkvinna, som fixar och trixar och nästan slår knut på sig själv för att få vardagen och alla rutiner att fungera. Hon är bra, den där delen, men jag behöver lyssna in mina egna behov nu. Nu är jag inte heller längre bebismamma. Lilla S är mer än tio månader och vi lever inte i symbios längre. Det har stålkvinnan i mig inte riktigt fattat.

Så nu vilar hon, stålkvinnan. Och jag ligger under duntäcket i den stora sängen, med datorn i knät och en stor kopp rött te på nattduksbordet.

Det finns hopp.