lördag, april 12, 2014

Yinyoga-utbildning, hela helgen

Jag går en yinyogautbildning hela helgen. Tre dagars grundutbildning. Till hösten lika många dagar med fördjupning. 
Eftersom jag redan har en yinutbildning hade det kanske räckt med fördjupningen men jag gillar grundutbildningar. Det är ju liksom där allting börjar. Och eftersom jag ännu inte har några regelbundna klasser i yinyoga så känner jag mig inte lika bekväm i den formen som i exempelvis ashtangayoga. 
Dessutom är det en annan lärare, annan regi och helt annorlunda, men på ett bra sätt. 

Jag gillar den här läraren. Hon är rak, tydlig, håller schemat och går igenom det som vi ska gå igenom utan att falla utanför ramarna alltför mycket. Jag gillar när det finns tid och plats för spontanitet men jag gillar också att om det står "bindväv" på dagordningen så är det också det vi går igenom. 
Jag är konservativ där, kan bli otroligt provocerad av att sitta på en utbildning eller ett möte där ledaren helt tappar konceptet. Det tar av både min och andras tid. Lite respektlöst sådär. 
Jag har träffat läraren innan och bildat mig en uppfattning, det blir mer och mer viktigt för mig. Att veta att jag inte köper grisen i säcken. Att vara restriktiv. Och mån om att jag kan stå för det jag gör och lär mig.

Men nu yinar jag. Själv. Och genom att se på andra. Vi varvar teori och praktik och har också fina diskussioner. 
Yinyogan är ett fantastiskt komplement till annan yoga. Yinyoga är konsten att släppa taget. Och det är precis vad jag behöver.

Och snart, snart är det påsklov 



tisdag, april 08, 2014

I kroppen. Utanför kroppen

Det är mycket nu. I kroppen. Utanför kroppen. 
I kroppen för att man hittat något i/på/med mina tarmar som inte riktigt ska vara där. Något som liksom krånglar till hela buken. På en rad sätt. Kanske är det ingenting alls. Kanske är det något som behöver behandlas. Oron finns där men tar inte över, jag kan ändå inte göra så mycket annat än att vänta på den där remissen till experten på sjukhuset. 
Men en del av mig kan inte låta bli att tänka att det var väl själva fan vad min kropp krånglar, kan det inte räcka med allt det här andra som gäckat mig i flera år. 

Utanför kroppen för att det fortfarande är jag som är den stora (nåja allt är relativt) inkomstbringaren i familjen. Det gör att jag jobbar lite för mycket för allas bästa. Den där balansen lyser med sin frånvaro. 

Och det är klart att det hänger ihop, det som händer i och utanför min kropp. Jag behöver trycka till riktigt rejält på den berömda bromspedalen. 

Jag ska bara.... 

onsdag, april 02, 2014

Att låta beslut sjunka in

Jag är nog ganska spontan. Till viss del. Och så vill jag ha min trygghet. Kanske till en ännu större del.
Dock är jag inte längre så spontan när det gäller att ta beslut. Jag föredrar att låta dem sjunka in, att hinna känna efter vad jag v e r k l i g e n vill. Det är så lätt att bli smickrad och tacka ja av bara farten. Eller bli rädd och säga nej av den anledningen. Vi har nog alla sådana beslut bakom oss, sådana som är tagna när vi är kvar i en känsla och inte "rena".
 
Så - när blir man ren då? När vet man att känslan dragit förbi?
 
För mig handlar det mycket om att beslutet känns lätt. Eller rätt. När det är lätt är det rätt. När det är rätt är det lätt. Men för att det ska bli rätt och lätt behöver jag ofta sova på saken. Eller åtminstone göra något helt annat ett tag så att jag sedan plötsligt känner vad jag ska göra. 
Sedan handlar det också om att våra säga både ja och nej, för sin e g e n skull, inte för någon annans. 
Och att säga nej är inte farligt. Att säga nej till något man inte vill är att säga ja till något annat. Något som man kanske hellre vill. 
Tidigare ville/vågade jag inte säga nej till fester, bjudningar, vikarieklasser ... you name it, dels för att jag inte ville göra någon besviken men också för att jag var rädd att erbjudandet inte skulle komma tillbaka. 
OM jag sa nej hittade jag alltid på en bra ursäkt. 
Nu säger jag bara nej. Utan anledning. För det är okej att säga nej. Människor blir inte besvikna och erbjudandet kommer alltid tillbaka, det är min absoluta uppfattning och erfarenhet.
För jag ger nej med en tydlighet och en renhet. Ett nej som är väl förankrat i mig, utan skuld. Då kan det inte bli fel. Då är det självklart. Klart för mig själv.
 
Det är lite som det här med hur man som föräldrar agerar olika på att åka iväg från sina barn. Att antingen gå iväg, säga hej då och åh vad det ska bli kul att jobba. Typ. Eller att gå iväg, säga "åh egentligen vill jag ju inte alls jobba utan vara med er och jag kommer sakna er"
När föräldern i det första exemplet kommer hem är det oftast helt okej med barnen. De springer glada fram och kramas. När föräldern i det andra exemplet kommer hem springer barnen och gömmer sig. I det första fallet kände föräldern skuld när han/hon  hon gick. Han/hon möts av skuld när han/hon kommer hem. Den andra föräldern gick iväg med glädje. Barnen möter med glädje.
 
Känner du igen dig i något? 



måndag, mars 31, 2014

Gå utanför din komfortzon

De två senaste veckorna har jag gått ganska långt utanför min komfortzon.
Jag gör nog det ganska ofta.
Det är det enda sättet att utvecklas.
Åtminstone för mig.

Men det är inte alltid lätt att göra det.
Eller självklart.
Oftast är det förknippat med en del vånda och nervositet.
Jag blir gärna lite stissig när jag ska göra nya saker eller bege mig till nya ställen.
Jag gillar tryggheten så mycket att det ibland är lite underligt att jag ändå har en sådan förkärlek för att kasta mig ut i det okända.
Men det är något som drar med det.
En känsla av att bevisa något för mig själv kanske, eller bara en längtan efter den där sköna känslan som innfinner sig när jag klarat av det där pirriga, en förnöjsamhet.

Så från och med nu kallar jag mig inte bara för yogamamman utan även för crossfit-mamman.
För varje fredag, på lunchen, kör jag galna crossfit-pass. Så galna att jag första gången fick sådan fruktansvärd träningsvärk att jag hade svårt att röra mig dagen efter.
Varje pass innehåller blodsmak i munnen, hög puls, en massa svett och jävlar anamma.
Och fy sjutton vad kul det är.
Jag är inte van vid träning i grupp (yoga är ju individuell även om man gör det tillsammans, ja ni som yogar vet vad jag menar) och har väl alltid dragit mig lite för det. Men jag är ju en grym tävlingsmänniska, det ska jag inte sticka under stol med, så jag hetsar på mig själv rätt så bra.
Så - gå utanför komfortzonen - check

Och i fredags tog jag på mig ansvaret att hoppa in som vikarie på en av de yogastudios där jag jobbar.
Det gör jag ofta, så egentligen är det inget konstigt med det. Men det var första gången som jag vickade på en yinyogaklass där. Och det var första gången jag gjorde det för den yinyogaläraren. Hon håller väldigt uppskattade klasser. V ä l d i g t uppskattade klasser. Många, många bokar in sig på just den fredagsklassen för att få en skön start på helgen.
Den läraren pratar amerikanska, väver in vackra texter i sin undervisning och är överhuvudtaget väldigt populär.
Och så kom jag där.
Och gjorde allting helt annorlunda.
Så klart.
För hon är hon. Och jag är jag. Och det vet jag. Men jag var ändå så galet nervös innan.
Men så tänkte jag - äh, jag har ju till och med hoppat in istället för Malin Berghagen, så det här borde jag fixa.
Och det gjorde jag.
Såklart.
På mitt sätt.
Och efteråt fick jag så härlig respons från många av yogisarna. Att det var just annorlunda, men "så bra!"
Så - gå utanför komfortzonen - check

torsdag, mars 27, 2014

Intuitiv yogaundervisning

Vi skrev om det i kommentarsfältet till ett annat inlägg, jag och Annika
Om hur vi undervisar på intuition.
För mig är det det enda sättet.
Alla andra sätt är omöjliga.

Men från början var det intuitiva undervisandet både utmanande och otroligt läskigt. Ja, från allra första början tyckte jag mest att det var blaha-tänk från sådana som inte planerade sina klasser tillräckligt mycket. Såhär i efterhand säger det mer om mitt kontrollbehov¨än om något annat.

För jag ville onekligen ha kontroll på mina klasser. På vad jag sa, vad jag gjorde och hur jag liksom ville att det skulle se ut.
Blev det bra?
Njae..inte särskilt.
Men jag tänkte att om jag bara lärde mig ännu lite mer och styrde upp klasserna ännu lite till så skulle det nog gå bra.

Så fick jag frågan om att hoppa in som vikarie på en barnyogaklass. Jajamen, tänkte jag och började planera även den.
Jag åkte dit.
Och ingen av barnen ville göra det som jag tänkt.

Först blev jag helt lamslagen och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Sedan lyckades jag hitta tillbaka till mig själv, efter att ha gått ut ur shalan och tagit några djupa andetag (haha, går att skratta åt i efterhand men då var det med rätt så mycket panik i kroppen) och så bestämde jag mig för att göra typ det värsta jag då visste

- släppa taget och följa med.

Och den klassen blev en av de bästa.

När jag sedan satt framför en grupp med vuxna yogisar kvällen därpå provade jag att göra samma sak - släppa taget och följa med.
Och sedan dess är det så mina klasser ser ut.
Jag har alltid en plan för hur jag på ett ungefär vill och tänker mig att klassen ser ut. Sedan går jag dit, landar in framför alla och k ä n n e r i n energin och vad just den gruppen som är framför mig behöver för stunden.
Mer än så kan jag inte förklara det. Och ibland när jag sitter där framme kan jag först känna mig helt tom, som att jag inte har en aning om hur jag ska inleda eller guida dem genom en hel klass.
Men så fort jag släpper kontrollen och k ä n n e r och l y s s n a r så kommer den - intuitionen. Och med den kommer orden, tankarna, känslorna, nyfikenheten, utforskandet och hela klassen.

Vill du komma på en av mina klasser, som jag just den här gången har tillsammans med min fina yogavän Beata så tycker jag att du ska göra det. Söndagen den 6 april kan du komma och yoga, andas och meditera på temat balans.
Balans i kroppen. Balans i andningen. Balans i själen. Balans på och utaför mattan. Här kan du boka din plats

onsdag, mars 26, 2014

Be a whistleblower for peace

Jag får till och från mejl från människor och företag som vill att jag ska marknadsföra deras produkter via min blogg.
Jag gör det sällan.
Inte för att jag inte unnar andra människors produkter lycka och framgång, för det gör jag verkligen, men min blogg är inte en kanal för reklam.
När jag skriver om något så vill jag att det ska beröra mitt hjärta och yogasjäl.
Och det gör Falling Whistle.
Och i det här fallet är det ingen som bett mig att skriva detta. Jag gör det för att jag måste.

Tänk dig att du är en liten kille i krigets Kongo. Du är för liten för att orka bära vapen. Istället får du en vissla runt halsen och skickas längst fram i ledet, som en mänsklig sköld för de lite äldre soldaterna.
En mänsklig sköld.
Helt oskyddad.

Tänk dig att du är en liten tjej i krigets Kongo. Som straffas. Genom våldtäkt. Gång på gång. Har du tur överlever du. Har du ännu lite mer tur får du hjälp av Doktor Denis Mukwege (läs artikeln om hans jobb här nedan men var beredd på att den kommer att skaka om dig, rejält, men jag v i l l att du läser den)  som vigt sitt liv åt att hjälpa dessa kvinnor. Och han kan bara hjälpa ett fåtal av dem. Två miljoner kvinnor, av dem många, många barn har våldtagits under detta vansinneskrig (och sex miljoner människor har dödats)

Kriget i Kongo drivs på av stridande gerillagruppers illegala handel med de mineraler som används i våra datorer, smartphones och läsplattor. Det är lätt att få skuldkänslor av det. Men Falling Whistle är en kampanj som bygger på tron att vi människor har goda intentioner, bara vi har tillgång till kunskap.
Falling Whistle säljer visslor, liknande dem som barnsoldaterna bär runt halsen som ett sätt att starta dialog om vad som händer i Kongo. Det är en kampanj för fred och demokrati.
Människor som bär halsbandet bär det som en protest mot kriget.

Sean Carasso, som startat Falling Whistles, backpackade genom Afrika. I Kongo mötte han några av dessa barnsoldater som berättade om hur de mindre barnen skickades fram som mänskliga sköldar, enbart med dessa visslor runt halsen. När han kom tillbaka till USA bestämde han sig för att starta en kampanj och det var så de började sälja dessa visslor.

Målet är nu att sprida hopp, inte skuldkänslor för att vi har "blod-mineraler" i våra smartphones. Kampanjen uppmanar oss att använda elektroniken genom att sprida kampanjen vidare, på olika sätt.
Jag sprider det genom det här blogginlägget.